enjoy the little things ♥

Bättre sent än aldrig va?
Här kommer förlossningsberättelsen.


v 39+4

Var beräknad till den 30de juli, och var alltid lite inställd på att hon skulle komma tidigare.
Nejdå, det blev till sist söndagen den 7de augusti, J skulle börja jobba nästa dag efter 3 veckor semester.
Vi hade alltså varit inställda på att hon skulle ha hunnit komma innan dess.
Så han gick mest runt och suckade och undrade om jag inte kände något?
Nej, inte ett skit!
Hade ju foglossning sen många veckor tillbaka, men ingen värk, inga känningar alls.
Jag var ju måttligt road, trodde jag skulle vara gravid för alltid ungefär.

Skulle ta mig en dusch runt 19 på söndagen och gick på toa innan.
När jag torkade mig upptäckte jag att slemproppen lossnat, och det gick ett pirr genom hela kroppen.
Jag visste mycket väl att slemproppen kunde lossna flera veckor innan förlossningen,
men det hände ju någonting iaf och jag blev så lycklig.
Gapade till J att "slemproppen har lossnat" så han skuttade ner och hävde ur sig "så då slipper jag jobba imorrn?!".
Besviken blev han ju när jag berättade hur det låg till. Men vi fortsatte hoppas.

Duschade, och mös omkring som vanligt på kvällen.

Vi står i köket och pratar 20.30, hör hur det knäpper och sen börjar det rinna ner på benen.
Kan inte riktigt fatta det först, tittar ner och säger sen "vattnet har gått!".
Igen får jag till svar "så jag måste inte jobba imorrn?!".
Haha den lilla skiten!
Jag springer ner och ställer mig i duschen, och är allmänt förvirrad.
Kunde inte fatta vad det var som hände, nu händer det liksom! Helt galen känsla, och lycka framför allt.
Vad ska man göra nu? Vad händer nu? Åter igen tänker jag att det behöver inte vara så att förlossningen sätter igång ordentligt nu, vågade nog inte riktigt hoppas på allt för mycket. Vattnet är klart och fortsätter rinna.
Tar en handduk mellan benen och ringer till förlossningen.

Pratar med dom, och 20.45, under samtalet, kommer första värken.
Vi kommer fram till att jag avvaktar hemma och ringer tillbaka om några timmar om värkarna kommer igång.
Dom kommer igång ordentligt, i början gör dom inte allt för ont så vi packar lite i väskan men jag är fortfarande inställd på att det kommer ta massa tid och är inte alls stressad.
Får springa på toa hela tiden då man tydligen tömmer tarmen innan.
Värkarna tilltar och J ringer förlossningen igen.
Vi börjar klocka lite och dom är inte riktigt regelbundna än. Jag kämpar på och andas mig igenom dom. Gungar, vaggar och sitter på toa mellan värkarna.

Efter ungefär en halvtimma ringer J till förlossningen igen och säger att dom nu kommer ofta och är regelbundna. Jag fortsätter att påpeka att det kommer ta tid, han blir nästan lite irriterad på mig och han packar klart väskan då jag inte klarar av det längre eftersom värkarna kommer så tätt. 
Nu, under nån timma, står jag mest och andas/springer på toa och J packar & pratar med förlossningen.
Dom kommer överrens om att vi ska åka in, jag vill inte det då jag vill vara hemma så länge som möjligt men vi åker in iaf. Hinner få 2 värkar i bilen på väg dit.

Blir inskriven 22.55 på förlossningen, jag blir undersökt och konstaterar att hon är fixerad, öppen 3 cm, CTGn är normal och allt är normalt, 140 slag/minut.





Gör ny CTG-kurva 23.20 och fortfarnde normalt.
Jag går omkring i rummet, det känns bäst och fokuserar allt på andningen samt vaggar under värkarna.
Har halsbränna som fan och säger att jag vill ha lite gaviscon.
Har fått en värmekudde men tyckte inte den hjälpte nåt direkt. Säger att jag gärna vill bada, så vi går över till badet och jag kryper ner.
Otroligt skönt, mysigt med ljus och kunde slappna av bra mellan värkarna.



I slutet blir det ju värre och vi spolar varmvatten på magen.
Jag plaskar omkring som en annan flodhäst och till sist blir jag alldeles dåsig och yr.
Anser att jag har badat klart nu och vill upp. Kissar och sen ringer vi på klockan.

00.45 kommer jag upp och säger igen att jag vill ha gaviscon. Får det och börjar med syrgasen 30/70.
Redan efter 10 min konstaterar jag att jag inte tycker lustgasen hjälper speciellt mycket, så dom ökar den samt gör en ny undersökning. Öppen 5 cm.

01.40 kommer sköterskan in, och värkarna har tilltagit. Dom ökar lustgasen ytterligare lite, och jag fortsätter gunga med höfterna. Under värkarna lutar jag mig mot sängen. Fortfarande full fokus på andningen, och tycker det fungerar bra.



Fortsätter så till 02.55, testade en sväng att ligga ner men ställde mig snabbt upp igen då det kändes absolut bäst. Men då ringer vi på klockan för jag vill ha EDA. Dom ringer efter läkare. Är bra trött psykiskt just nu, inte i kroppen utan i skallen. Är ändå galet fokuserad. Dom undersöker mig igen, är nu öppen 7 cm "lite strama kanter, ffd, huvud strax ovan spinae". Ser så fram emot edan då lustgasen är sjukt maxad och smakar ren sprit. Blir så snurrig i skallen, och vill vara med till 100%. Kommande timmen är bra luddig, suger lustgas så det står härliga till.. Ibland försvinner jag iväg i nåt drömliknande tillstånd, och får skumma syner för mig. Mumlar/pratar om nåt konstigt, ja det var bara jobbigt..

03.25 sätter dom en skalp CTG på hennes huvud, och 03.50 kommer ä n t l i g e n Dr Carpenter och lägger EDA 5ml/t. Då jag varit mer eller mindre däckad av lustgasen den senaste timmen så känns det som att det gått tio minuter ungefär. Fick alltså i efterhand veta att så var ju inte fallet. Jag slutar med lustgasen, vilket var otroligt skönt då den var så maxad på slutet. Ligger nu på sängen, på rygg, vilar och njuter minsann haha!
Snart kommer krystvärkarna, alltså under värkarna så gör det inte längre ont utan det blir ett galet tryck neråt. Jag får hela tiden fokusera på att hålla emot då jag blir tillsagt att jag "får absolut inte krysta".
Nu börjar det, för mig, över lag värsta! Under värkarna faller jag oftast ner på huk, galet jobbigt att hålla emot.

Vid 04.50 är det noterat att jag försökt kissa, men jag försökte och spolade vatten och hade mig, men det gick inte. När vi kommer tillbaka till rummet så har Jerry somnat där i sin fotölj haha! Jobbigt att föda barn ;) Dom försöker tappa mig på urin, då man ska vara tom i blåsan, men då visade det sig att jag inte hade nåt i blåsan! Suck, då har dom bråkat med mig i onödan. Inte för att det gjorde ont, kan säga att jag kände inte ett skit. Undersöker mig igen och nu är jag helt öppen men hon har inte kommit ner helt.

Nu kämpar jag alltså för fulla muggar, vill så gärna krysta och har sånt otroligt tryck neråt, men får ju absolut inte krysta, måste hålla emot. Ringer in dom flera gånger, "Nääe Jerry nu får du faktiskt ringa in dom för jag klarar inte av dethär!". Men nej, jag får inte krysta, dom undersöker mig inte utan säger bara att jag absolut inte får krysta. Blir lite smått galen på det, men säger inget. Ligger nu i sängen, på rygg, jag tyckte det var läskigt att stå då trycket var just neråt.

05.20 får jag lustgas igen, bara svagt 30/70, får den väl mest för att ha något att fokusera på under värkarna. Bara att gilla läget, jag skakar i hela kroppen, det är det jobbigaste jag varit med om. Det är så svårt att förklara känslan, speciellt för er som inte fött barn.
Det är ett tryck på 4 kg, och då får inte hjälpa till.
Hela din kropp skriker efter att få trycka, men du får absolut inte krysta..
CTGn är iaf bra, hon mår bra. Nu är jag lite borta i lustgasen igen, och glömmer vi flera tillfällen att sluta med lustgasen när värken är över så vid några tillfällen får Jerry rycka ifrån mig den. Nån gång råkar väl stackarn ta ifrån mig den just när en värk kommer, och han får lite skäll och tydligen en smäll. Dethär är dock inget jag själv minns.

Sista gången vi ringer på kl är 06.00, jag säger att nu får ni faktiskt undersöka mig, jag kan inte hålla emot längre. Dom förbereder för en undersökning, lyfter på filten och ja mycket riktigt så ser dom ju huvudet! Ah, vafan säger jag bara, och då fick dom bråttom. Jag minns att jag blir helt lyrisk när jag får höra "i nästa värk får du krysta" det var lycka och jag fick så galet mycket energi. Jag ska äntligen få slappna av och krysta, jag ska äntligen få träffa henne! Jag krystar tre gånger, och huvudet kommer nästan ut. Sen dröjde det vad som kändes som en evighet innan jag fick nästa värk, och hela Elsa kommer ut 06.07. LYCKA!

"Vad mycket hår hon har!" Perfekt är hon, alldeles perfekt ♥



Hon har lite problem med andningen men kommer snart igång,
en lycklig pappa klipper navelsträngen och hon läggs på bröstet. Min bebis ♥



Dom syr 2 små suturer och sedan lämnar dom oss tre ifred några timmar innan vi får förflytta oss till BB, till att bara få undersöka och njuta. Jag undersöker henne överallt, 10 fingrar 10 tår.




Dethar smakade ju rätt så bra kan jag säga :)

'
Första gången hos pappa, inne på förlossningen.


Det är hårt med förlossning ♥ här ca 2 timmar gammal.



Den bästa dagen i mitt liv ♥