enjoy the little things ♥

Okej, note to self.
Ge dig inte ut på nya stigar i skogen när du är gravid.
Du kanske känner dig fjäderlätt innan, full av energi och smidighet.
Men efter att du har snubblat över 327 rötter, hoppat någon jävla hage mellan alla stenar och kravlat dig över 697 nerfällda träd så känner du dig inte så smidig längre.

Dessutom blir du kissnödig, och när du äntligen tänkt att "här kan jag nog sätta mig" ja,
då kommer det nån jävla nisse från nåt snår nånstans.
Varje gång du tänkt sätta dig.

"Hemma" i Örebro finns det en skog, Varbergaskogen, den skogen man alltid gick till.
Med skolan, med fritids, med kompisarna.
Den var inte så stor, man kunde den i princip utantill, men skulle man bli lite vilse visste man alltid
att gå gå så kommer du till slut ut någonstans.
Den är liksom rund, med varbergaspåret runtom.


Hittade faktiskt en karta över Varbergaskogen. 93 hektar stort ska det tydligen vara.
Inte för att det säger mig något dock, men ni kanske får ett grepp om storleken då?
Nertill ser ni faktiskt min låg- och mellanstadieskola, Oxhagsskolan.


Här är faktiskt en bild från spåret, som man gått minst 1000 gånger.


Och här är en bild på skogen. Åh vad jag saknar Örebro!

Här hemma i Karlskoga finns det en stor skog precis på andra sidan vägen.
Eller ja, stor och stor, jag har ingen jävla aning.

Det är det som är grejen. Jag vill gärna veta hur stor den är.
Jag har mina trygga spår, precis när man kommit upp i skogen, där hittar jag perfekt.
Men dom promenaderna blir så korta, och jag vill gärna ta nytta av mer av skogen, jag som älskar skogen.

Så en gång började jag gå på en ny stig.
Jag gick vilse. Så in i helevete. Har aldrig gått vilse i skogen förut.
Trodde inte jag kunde "lyckas" med det ens.
Men jodå. Utan mobil kan jag tillägga.
Måste ha knatat (läs: virrat omkring i panik med svetten i pannan) omkring i flera timmar.
Kändes rätt att gå åt ett håll, men där blev jag stoppad av en bred jävla fors.
Typ 10 meter bred och 10 meter ner. Det var kaos.
Jag visste inte om jag skulle gå åt höger eller vänster ens. För jag har ju ingen aning om hur stor skogen är.
Men jag visste att jag aldrig sett dendär forsen i skogen förut.
Herregud kan jag bara känna. Inga cigg hade jag med mig heller.
Droppen var nog när Freja fick spel på något och kutade in i skogen.
Jakthunden i henne vaknade, och hon lyssnade inte på matte när jag stod och skrek helt hysteriskt efter henne.
Då ville jag bara dö. Och det blev bara mörkare och mörkare.
Nåja, till slut hittade jag ut ur skogen, med hunden, vi kom ut på nån åker, såg ett hus.
Ja, lyckan var total.

Hade jag bättre koll idag? Det kan jag inte påstå.
Dock var jag lugnare, hade mobil med mig, det var många timmar kvar till skymning,
hade full koll på nerverna eftersom jag slutat röka
och jag hade full koll på vart solen var, och skulle vara :P
Men jag var ändå lost.
Jag kunde springa in i en björn, men jag kunde lika gärna ha sprungit in i en dagisklass.
Jag hade noll koll på hur långt in i skogen jag var. Jävla skog alltså :P
Jag har ju aldrig gått vilse i nån skog annars.
I stugan, där jag spenderat mina barndomsomrar, där vågade man gå lite längre för varje sommar.
Så där utforskade man skogen i lugnan ro, med helkoll på livet..

Fattar inte varför jag inte kan det här, i denna skog?


En bild från den "allmänna" badplatsen vid stugan.

Nej, skitskog, jag måste komma över en karta nu alltså.